Eds Bruk, anlades av Brukspatron, Abraham Parment, 1670, på mark, som avstyckades från Eds Säteri. Orten har sedan döpts efter bolaget. Främsta anledningen till, att lägga bruket vid Ed, var den stora tillgången på skog samt att ån mellan Storsjön och Syrsan hade här tillräcklig fallhöjd för att driva två Hamrar. Driften vid bruket, baserades på malm från Utö gruvor i Stockholms skärgård, men ock
så lokalt från Stensnäs, Stenebo och Herräng. Under stora delar av 1700-talet hade Eds Bruk svårigheter, med kolleveranser och man strider om leveranserna, bland andra med Överums Bruk, som var vid denna tid något mindre än Eds Bruk.
År 1808 utökade dåvarande ägaren, Brukspatronessan Sara Chr. Hultman, med verkstäder, för ”utsmidande af Jern Manufactur”. Samma år uppfördes en ny Knipphammare med två ässjor. Ett Kungligt brev, från 1830-talet visar att Bruket då utgjordes av masugn, två stångjärnshamrar och fyra härdar. Det årliga smidet uppgick då till 920 skeppspund, det vill säga 180 ton.
1839 begärde ägaren Brukspatron, Johan Nordenfalk, att få utöka Bruket, med ytterliggare två hamrar och att öka, stångjärnstillverkningen till 2500 skeppspund.
1853-54 utökades Eds Bruk med ”fyra spikhamrar vid tvenne stockar, samt en knipp- eller räckhammare med därtill hörande ässjor, allt inuti Eds förutvarande stångjärnssmedja”. Som bränsle nu, räknar man med stenkol och sågspån.
”Lancashiretackjärn” tillverkades från 1857, dessförinnan dominerade gjuttackjärn, och det förekom mycket samarbete med Ankarsrum Bruk.
1899 tystnade hamrarna och masugnen slocknade för alltid, men ersattes med viss överlappning i tiden av Eds Bruks cellulosa industri som var i drift till 1991. Sedan 1991 ägs Eds Bruk av Henri Bergstrand, och bedriver affärsverksamhet i form av fastighetsförvaltning, (med Konst och Fika i gamla vattenkvarnen), och investeringsverksamhet i Edsbruk Helgenäs, samt mekanisk verkstad med rötter från Edsbruk i Gamleby och Överum.
