29/04/2026
Han hette Emil och var kyrkomålare. En dag, för mer än hundra år sedan, stod han framför de här dörrarna med penseln i handen.
Vi vet ingenting mer om honom än det, men varje gång vi går in i huset bär vi med oss honom lite grann utan att tänka på det.
Det är ungefär vad byggnadsvård är för oss.
Inte stora gester, utan att se det som redan finns: spröjsade fönster med munblåst glas, breda f***r med originalfärg under, dekormålning i trappen upp mot ovanvåningen och originalgolv som bär spåren av alla som gått på dem.
Vi lindrevar och pappspänner, kittar om fönster och lerklinar, målar med linolja och lagar före vi köper nytt. Vi hade nästan aldrig gjort något av det tidigare, men gamla hus är tålmodiga lärare och man lär sig lyssna mer än man bestämmer.
Ibland, när vårsolen silar in genom dörrarna på glänt, känns det som att Emil också är nöjd.